Igår vad det blogtorka som kanske våra trogna läsare märkte. Något vi beklagar djupt. Fallet var dock detta att flertalet av utgrävningspatrullen var på annan ort för att vara med om något alldeles speciellt. Första gången för nästan alla inblandade förutom när det gäller de gamla hällristningsrävarna och professorn förstås. Ett stort hällristningskomplex nära Kasimirsborg har under projektet upptäckts av ett gediget gäng av hällristningsletare: Sven-Gunnar, Kenta och Roger. Det var till denna lokal vi begav oss nattetid för att med släpljus hitta fler hällar med forntida konst på. Med en mobil generator, taggade studenter och med några, något förfriskade karaktärer (inga namn nämda) så började äventyret. Natten var kall, himlen klar och humöret på topp. Många nya figurer framträdde med hjälp av nattens mörker och lampans sken. Upplevelsen var total och jag tror att alla inblandade instämmer när jag säger att detta var en kväll att minnas. Speciellt med lokalen vid Kasimirsborg är att det finns gigantiska skålgropar, eller vi kanske ska kalla de kratrar, med väldigt distinkta konturer och att bilderna är så många på nästan lika många hällar. Landskapet ramas in eller ramar in hällristningarna på ett mäktigt sätt. På den inledande bilden ser ni lite av det vi fick uppleva denna magiska kväll i hällristningens tecken.
Vad ni också har missat under denna tysta hemska tid är att den mindre utgrävningen vid skolgropsstenen, med hundratals skålgropar, längre ner i dalen är färdig. Roger och undertecknad började projektet med att gräva ut nedanför sydsidan på stenen (som Roger och jag döpt till Storstein) under tre ristade skepp i syfte att utröna om eldandet som gjort att stenen tappat delar kunde påträffas. I hård lerig jord men med god vigör flöt arbetet på bra. Härden framträdde (enligt Joakims önskemål) och bestod av skörbrända stenar följd av en tunn kol-lins. Succén var ett faktum. Man har alltså bevisligen eldat på platsen i syfte att… ja, i vilket syfte? För att lysa upp skeppen nattetid i berättandets tecken, för att grilla en korv 1926 eller för rituella ändamål? Detta hoppas vi tagna kolprov ska ge svar på. En intressant observation är att den grunda härden tycks fortsätta in under delar av stenen, vilket är intressant. När Roger och undertecknad färdigställt profilen tagen mitt i härden och ritat denna var den förstnämnda obligerad till ett annat uppdrag med hällristningar inblandade vilket ledde till att jag tog hjälp av den behjälpliga portugisiskan Rita för att slutföra utgrävningen av härden och för att få en fin profil mot stenens sydsida. Det hela slutade väldigt lyckat och den kommande rapporten utlovar fler svar.
Ha det gött!
Fredrik Gunnarsson
Masterstudent vid Uppsala universitet
Hej!
Tuppen gol vid klockan halv 7 och sakta började de trötta arkeologistudenterna vakna till dock inte alla (ingen nämnd och ingen glömd). Några satt uppe lite längre än vi andra igår kväll. De flesta av oss var väldigt trötta och i alla fall var jag det. Så jag slocknade redan vid 9-tiden. Jag hade ju faktiskt varit vaken sen klockan halv 6. Morgonen var fuktig och kall och morgondaggen hade ännu inte försvunnit från marken. Vi lyckades alla komma iväg i någorlunda tid och allt såg precis ut som vi lämnade det igår. Tyvärr hade ingen varit där och grävt på natten så det var bara att plocka upp spade, hink och skärslev och sätta igång.
Solen började snart skina allt starkare på oss men det var fortfarande kyligt i skuggan. Arbetet gick snabbt framåt och det kändes som om man äntligen kunde se lite skillnad var man hade varit och grävt. Arbetsställningarna varierade allt ifrån stående till liggande. Att sitta på de kantiga och kalla stenarna är inte så skönt för någon kroppsdel. Så även om jag hade knäskydd (tack gode gud för det) så skulle jag behöva både armbågsskydd och rumpskydd. Jag ska inskaffa ett sittunderlag när jag kommer hem till helgen. Det kanske kan hjälpa något mot min mörbultade bakdel.
Tiden gick förvånansvärt fort och solen blev allt varmare. Kepsen åkte på och vattenflaskan kom väl till användning. Enda nackdelen när jag dricker så mycket är att det kommer ut lika snabbt...
Grävandet och skrapandet fortsatte trots att händerna värker. Arbetet kändes ibland lite enformigt och långtråkigt men det gick i alla fall framåt. Högarna bredvid skeppssättningen växte och blev faktiskt större.
Kvart i fem var vi så dammiga och trötta på rötter, jord och sten att vi packade ihop och åkte hemåt. Joakim anordnade en kort sightseeing och vi åkte runt och tittade på rösen och hällristningar innan vi for hem (se bilden ovan). Eftersom vi stannade för att handla igen fick jag en stund med den svarta katten som sitter utanför köpcentret i Gamleby. Oroa er inte, hon har ett hem som hon går till när det blir kväll.
Nu kurrar det i magen så det är bäst att äta något så man orkar med ännu en dag fylld med sten sten och åter sten.
På återseende
Lotta
