Allmän visning av utgrävningens resultat

Hej

Onsdagen den 30 september kommer vi att ordna en allmän visning av vår seminarieutgrävning och de resultat som vi har kommit fram till.

Samling sker vid Brånestad gård klockan 15.00.

Vägbeskrivning:

* Kör från Gamleby mot Nygård och Lofta kyrka.

* Efter 4 km tag höger mot Segersgärde och Västervik.

* Efter ett hundratal meter. Tag vänster mot Brånestad gård.

* När ni kommer fram till ladugårdsplanen på Brånestad gård - följ utsatta skyltar.

Alla är välkomna!

Eight days in a ship

Morning tour

Autumn greeted us with a sunny (and Swedish warm) beautiful morning. Joakim, our favourite tour guide, took us on one more adventure through the Bronze Age of Tjust.

The cairns and barrows by the road were like leading us to one of the largest pre-historic concentrations in the region, Källsåker (Västervik). The only rock art site known in the area is currently hidden by some high bushes but our will was stronger. Two long ships (one is actually more than 2 meters long), deeply carved on the rock got most of our attention, but it wasn’t all. This rich panel is covered with something like 30 ships and one intriguing bird man, the only human being in the whole scene.

The second stop, a rock art panel that once was underneath a cairn – Hjortekrog. This cairn, built on top of a rock, had an cremation burial dated from 1100-900 BC, and by the end of the excavation, under a thin layer with charcoal, the archaeologists saw this craved ships, organized like in a circle, coming out and going in a 8 cm deep fire damaged. This close connection between burial sites, cremation and rock art make this site, one of the most important rock art sites in Sweden.

The last stop on the trip, in Almvik, let some of us speechless. A cairn burial ground, in direct connection with rock art. The cairn we visited was built on top of an immense rock. On the base we have an “altar” covered with cup marks and on top, nothing but foot souls coming out from (and under) the cairn! Even more amazing were the little feet, standing in pairs of four together with cup marks coming from underneath the stone pile…

Understanding and placing these sites in the landscape will help us to understand a bit more the people (and their practices) that choose this region to live, during the distant Bronze Age.

We couldn’t have had a better start!

Eight days in the ship

The field work is going in a good paste. We are getting a new perspective in the ship, as we remove the first layer of packing stones. Every day we get more visitors, and we are very happy about it. Not to mention the media attention :-). Today, it was our second appearance in the newspaper!

The reporter Hans Brandin from Västerviks-Tidningen setting up his equipment.

We are all very tired (some going to bed around 9pm!) but very excited about what the following days will bring.

Rita Peyroteo Stjerna

Master’s Student in Archaeology

University of Lisbon, Portugal

Tjena forntidsintresserade!

Den här dagen började som alla andra med uppstigning och avfärd mot Brånestad 07:30, framkomst var runt kl 08:00 vid den skeppsformade stensättningen. Dagen började med att vi plockade bort stenarna som blivit inmätta med hjälp av inmätningsutrustningen (se ovan). Bortplockningen var ett tungt arbete inte minst som att många av stenarna, stora som små, satt som fastkilade rejält hårt.

Idag var det två journalister som besökte oss. Med det menas är att det fanns en på plats medan den andra var på telefon och bandade intervjun, de fick prata med Jon och Hanna Karlsson. Jon blev intervjuad av Kalmar studentradio medan Hanna blev intervjuad av Östran.

Hanna och Östrans reporter i samtal.

Dagens väder var till en början mulet som sedan eskalerade i ett regnfall runt middagstid som senare sprack upp och solen sken igenom och det blev varmt och faktiskt en behaglig värme. Det har hittats en flintbit och en slipad del av en möjlig skafthålyxa, tror vi, men vi har inte hittat den andra delen av yxan så det återstår att se om det är det eller inte.

För att återgå till inmätningen av stenarna så är det något som mäts in hela tiden förutom när batteriet behövs laddas, fika eller lunch. Så borttagning av stenarna sker bitvis när en sträcka har blivit inmät. Att sålla jorden från skeppets innanmäte har kommit igång på allvar idag. Än så länge så lyser dock de spektakulära fynden med sin frånvaro…

M v h

Rikard

Skepp Ohoj!

Landlubbers!

Nu är det ny vecka igen, uppe tidigt som alla grävande arkeologer är. I alla fall de som engagerar sig. Resan till Loftahammar gick smidigt och definitivt snabbare än förra gången, eftersom många av oss var väldigt pratsamma. Väl framme så träffade vi Joakim, hans dotter Hedvig och Chris som är vår mät-expert. Han har så hög kompetens att han anlitas runt om i hela världen. Hans kunskaper är mycket eftertraktade i arkeologvärlden. Efter den korta introduktionen avslutade vi den sista finputsningen av att synliggöra stenpackningen. Lunchen kom strax därpå och fyllde våra sinnen och kroppar med ny energi! Den gick alldeles för snabbt.

Dagens uppgift – plocka sten, sten, sten och åter sten...

Nu var vi redo att börja med den nya uppgiften, alltså att ta bort lösa stenar eller de som var mindre än en handboll. Några ur gruppen fick också i uppgift att sila den jord som grävdes fram. Eftersom potentiella fynd nu kan tänkas komma upp i dagen. Jag fick uppfattningen att de stenar som vi rensade bort satt hårt eller med andra ord fastkilade. Detta gäller först och främst området i mitten av skeppet. Detta tyder enligt mig på att skeppet är till stor del orört sen skeppet byggdes.

Det visade också att stävstenarna som ni tidigare har sett på bloggen passade in perfekt med varandra.

Stävstenarnas passning är 100 procent!

Kul ju! Vi hoppas nu hitta en liknande på den andra sidan, men troligtvis är den bortplockad av någon tidigare markägare. Stävstenen som vi hittade låg inte på sitt rätta ställe, så därför försökte vi också få fram den exakta platsen där den stått. Detta gjorde vi genom att gräva fram en bit där den troligtvis skulle ha legat, och då fick vi se en mörkare färgskiftning i jorden.

Värt att nämna mer om dagen är att vi också fick besök av en radioman från ”SR Kalmar”. Vi hade också lite bekymmer med den digitala inmätningsutrustningen, det verkade som att ett av batterierna hade gått sönder. Ett nytt batteri går på ungefär fyra lakan. Oj oj sicken otur man kan ha, men mest otur hade Joakim för han hade tidigare slagit ut en framtand :O. Mer än så behöver inte yttras om dagen, för dagen tog sitt slut ungefär där! Mat, dusch och ps3 kväll, troligtvis sömn strax därefter.

Mvh Jon

också kallad kungen eller lill-killen, erat val.

PS: Musa till mig, Lotta.

Mitt första fynd av hällristningar - men inte det sista!

Söndag kväll...

...och snart är det dags för ännu en spännande vecka i Lofta. Men jag tänkte faktiskt berätta om vad som hände mig i onsdags eftermiddag, något av det häftigaste jag varit med om.

Efter att vi avslutat för dagen fick vi alla en guidad tur runt Karsimirsborg där Sven-Gunnar, Kenta och Roger har arbetat med att leta, belysa och dokumentera flera hällristningslokaler under veckan. Vi fick se både skepp, solkors och skålgropar i, låt säga, rätt så varierande storlek. Men nu till det som antagligen kommer bli ett av mina starkaste minnen från denna utgrävning.

Efter att turen var över dröjde vi alla kvar vid den sista hällen, jag lade då märke till att Roger stod och studerade hällens nedre kant. Nyfiken som jag är gick jag fram och frågade om han upptäckt något nytt. Och visst hade han det, efter att ha lyft undan lite mossa hittade han ännu en skålgrop. ”Borsta bort mer” sa jag ivrigt. Roger räckte istället över borsten till mig och började själv att lyfta på mossan med hacka och händer. När jag borstade undan jorden från hällen dök fler skålgropar upp och vi såg även hackade konturer som tillslut visade sig vara ett par fotsulor. ”Ställ dig upp och backa ett par steg” sa Roger. Jag reste mig och utbrast ”Oj, vad stora dom är!”. Fotsulorna visade sig vara av stl 42, ovanligt stora för just denna typ av ristning.

Under hela tiden bultade mitt hjärta i dubbel hastighet och adrenalinet pumpade i kroppen. Jag var faktiskt aktivt med och hittade ”nya” ristningar, ristningar som kanske inte setts av någon på 2000–3000 år.

Nattfoto av de nyfunna hällbilderna.

Efter detta förstår jag verkligen varför Sven-Gunnar, Kenta och Roger jagar hällristningar. Kanske får de, om de vill, en liten envis och nyfiken lärling i framtiden J

Kärlek!

Emelie Sunding

Om bronsålderns skeppsformade stensättningar

Hej igen!

En intresserad bloggläsare efterlyste via ett email till undertecknad en kulturhistorisk bakgrund till den skeppsformade stensättning vi gräver. Här kommer en kort sammanfattning:

Skeppet var en förutsättning för bronsåldern (ca 1700-500 f Kr). Koppar och tenn finns inte var som helst och för att göra brons krävdes inte bara dessa råvaror och metallurgisk kunskap utan också transporter av dessa råvaror till områden som saknade dem. Skeppet vart därmed en viktig förutsättning för bronsålderns ekonomi. Skeppet vart därmed en källa till makt, en statussymbol. Skeppet var också en social inrättning. Att paddla från Tjust till Skåne, eller andra trakter som hade kontakt med koppar- och tennproducenter i mellersta Europa, var ett företag som tog tid. Sedan skulle man hem igen. Det var därtill, av allt att döma, en riskfylld resa. Förutom vädrets makter så var en last fylld av brons sannolikt ett hett eftertraktat byte. Dylika esoteriska resor svetsade samman besättningen och skapade en värdenorm som var annorlunda än den verklighet som traktens bönder delade. Därifrån är steget inte långt till att det traderades historier, myter och legender om lyckosamma och inte fullt så lyckosamma resor. Skeppet vart en del av bronsålderssamhällets mytologi vilket bland annat Tjustbygdens många hällbilder vittnar om. Här är skeppet den viktigaste symbol som lyfts fram.

Skeppet var därmed ett fenomen som både var en förutsättning och ett medium för bronsålderns samhälle.

Det är därför inte så överraskande att vi även finner att skeppet utgjorde en central del av bronsålderns religion. Bland de äldsta avbildningarna av skepp vi har från bronsåldern finner vi den fascinerande solskivan från Nebra i Halle i Tyskland, daterad till cirka 1600 f Kr (se ovan). På denna bronsskiva har en rad guldfoliemotiv adderats. Bland dem något som kan tolkas som en sol, en måne och ett stiliserat skepp. Även en del stjärnkonstellationer avbildas, bland annat plejaderna.

Även i Skandinavien finner vi dylika avbildningar av skeppet. Här intog också hästen en viktig roll i en religion som centrerade sig kring solens dagliga och årliga återfödelse. Arkeologen Flemming Kaul har använts sig av skeppsavbildningarna på bronsålderns rakknivar för att rekonstruera bronsålderns religion. På dessa rakknivar finner vi en rad mytologiska djur avbildade – fiskar, hästar, fåglar, ormar – djur som verkar assistera solen på sin dagliga resa.

Solens dagliga resa enligt bronsålderns religion och mytologi såsom det återges på bronsålderns rakknivar (efter Kaul 2005).

Följer vi Kaul så tänkte sig bronsålderns människor att solen återföddes i öster om morgonen. Sedan drogs den upp över himlavalvet av en häst. Om aftonen då solen går ned i väster tog en orm vid och assisterade solen som då landade ombord på ett skepp. Om natten transporterades solen åter till öst på skeppet genom dödens rike i underjorden, varpå den kunde återfödas igen.

Skeppet under bronsåldern inrymmer därmed både ekonomiska, sociala, politiska och ideologiska aspekter. Skeppet var den nod som samhällets grundvalar vilade på.

Med tanke på skeppets centrala roll under bronsåldern, inte minst inom den religiösa sfären, så är det inte så förvånande att skeppet även uppträder som en gravform. Kosmologi och eskatologi, läran om själen, hör ihop. Det rör sig både om faktiska skepp som begravdes med döda liksom symboliska skepp som skapats av sten. De äldsta skeppsformade stensättningarna dateras till period III i Skandinavien, cirka 1300–1100 f Kr. De var vanligtvis fem till åtta meter långa och återfinns i form av stensatta gravrum som påträffats inuti rösen och högar. I samtliga fall rör det sig om brandgravar och skeppet symboliserade sannolikt den avlidnes sista resan ned i underjorden till de dödas värld.

Stenbundet skepp från Gotland.

Från och med bronsålderns period IV, 1100–900 f Kr, återfinns skepp som fristående gravmonument ute i landskapet. De är kända längs Sveriges brokiga kust, från Bohuslän i väst till Mjösjön utanför Umeå i norr. De stenbundna skeppsformade stensättningarna varierar i längd från en handfull meter upp till 45–50 meter. Gotland framstår som ett säreget område där omkring 450 skeppsformade gravmonument rests under yngre bronsåldern. Skeppsformade gravmonument fortsätter sedan att resas till och med sen vikingatid, tills det att kristendomen infördes som en allenarådande religion i Skandinavien.

I Tjust återfinns omkring 75 platser med skeppsformade gravar som vi kan förmoda tillhör bronsåldern. Möjligen återspeglar de 75 sociala enheter i form av gårdar eller gårdskomplex där en ledande storfamilj bodde (med upptill 20-30 personer). Tidigare har endast en knapp handfull av dessa monumentala gravar grävts ut i Tjust. De brukar innehålla brända kremerade ben, lite keramik och något litet bronsföremål. Från Mönsterås känner vi en gravurna i form av ett symboliskt hus. På Gotland har ett drygt dussin sådana husurnor påträffats i skeppsformade gravmonument och det vore ju naturligtvis ett uppskattat fynd under vår grävning på Brånestad gård!

Nästa vecka torde de första fynden från vår utgrävning dyka upp. Vad vi finner vet vi inte för stunden, och just det – att inte riktigt veta – är en av de mest förtjusande sidorna av att vara arkeolog.

Vid pennan

Joakim Goldhahn

Om de försvunna stävstenarna

Stävstenarna in situ.

Som den vetgirige läsaren noterat så saknas båda stävstenarna i den skeppsformade stensättningen som vi undersöker. Gravens egentliga längd är därför svår att bestämma. En av frågeställningarna för vår utgrävning berör därför möjligheten att avgränsa skeppet i för och akter. Vid framrensning av stenpackningen och genom att följa dess utrbredning tror vi att vi kunnat lösa detta, men mer om det senare.

Redan första grävdagen i måndags framkom en flat häll som väckte vårt intresse. Den låg strax nordöst utanför skeppet i det som vi tror är skeppets för. Hällen var cirka 80 centimeter lång och 50 centimeter bred och omkring 15 centimeter tjock. Kunde det vara en locksten till en urnegrav? Efter att rensat fram hela skeppet vidtog finputsning av stenpackning i fredags. I nordöstra hörnet synes stenpackningen fortsätta en bit in under grästorven. Då avgränings av anläggning är en dygd inom fältarkeologin bestämde Emelie och undertecknad oss för att utvidga vårt schakt (se foto ovan). Plötsligt påträffades ännu en flat häll som var 60 gånger 50 centimeter. Fredrik kommenterade att den var av samma bergart som den förra och då såg vi att de verkar passa ihop. Där låg vår stävsten!

Stävstenarna efter lite photoshopande...

Efter lite knep och knåp i photoshop så ser man att passningen är närmast perfekt. Noter dock att det inte är samma skala eller sida på stenen som visas ovan (ett foto är spegelvänd för att passningen skall framgå). Vi har nämligen inte rört dem ur sitt läge eftersom vi ännu inte mätt in dem. Stävstenen ifråga har varit omkring 1,40 m lång och 45–50 centimeter bred. Förankrad i marken torde den varit åtminstone en meter hög vilket skulle vara omkring 40 centimeter högre än de omgivande bordstenarna. Notera även hällens form vilken är mycket "stävlik". Det måste varit en präktig syn när den stod på sin plats!

Redan nu framgår det också att den ena stävstenen har en orginalyta i dess ena ända (se nedre delen i fotografiet ovan). Det tyder på att den brutits loss från en berghäll och att man därför medvetet valt ut denna häll för att framhäva stenskeppets monumentalitet. Stenens tjocklek och form skiljer sig även markant mot de övriga klumpstenarna som man använt till skeppets sidor. Möjligen har hällen skjutit ut lite för över och akter över så att monumentets skeppsform understrukits i dess arkitektur.

Det finns flera exempel på detta medvetna val av stävstenar och att dessa använts för att understryka de stenbundna skeppens arkitektur. De exempel som först kommer till mig är Ale stenar i Skåne, där man valt en kvartsitisk sandsten som hämtats 20 km bort, och Lugnaro i Halland. Den senare graven, som grävdes ut på 1920-talet hade också speciellt utvalda stävstenar som dessutom sköt ut lite gentemot bordsstenarna längs skeppets skrov.

Lugnaro i Halland (efter Lundborg 1972).

Troligen har stävstenen brutits bort av någon i trakten för att användas till en tröskelsten i en byggnad eller dylikt. Stenpackningen och stenarna placering vittnar om att stor kraft har använts, troligen med hjälp av en häst, och att stävstenen gått sönder vid denna händelse. Troligen gick det "bättre" med akterstenen för den har vi ännu inte hittat, men sökandet fortsätter...

Vid pennan

Joakim Goldhahn